I går var det spårkurs igen. Denna gången ute i skogen. Jag tycker det är sååå kul att komma ut dit att jag småsjunger den sista biten på grusvägen.

Här är en spårkompis Alma med sin husse och matte och instruktören. Hon är rysligt duktig och bryr sig inte om att underlaget ändras utan höjer bara koncentrationsnivån när hon kommer på annat underlag. Jag fick prova det också i går men lite besvärligt tyckte jag det var. Spåret gick från lövskog som jag är van vid till jord/lera för att sen övergå även till barrskog. Varje gång det blev ett underlagsbyte så snurrade det till i hjärnan på mig. Blev först orolig att jag tappat bort spåret för doften från underlaget förändrades men efter en liten stunds snusande kom jag fram till var spåret fortsatte. Sen hade min virriga Matte gått över lite kvistar och nerfallna grenar. Ja jag blev helt ställd, hur skulle jag nu göra, det var ju liksom stopp där. Började pipa lite men inte gjorde Matte ens en ansats till att hjälpa mig och flytta på grenarna. Nädå, så tillslut tog jag beslutet att jag fick ta mig igenom och över grenarna och då tyckte Matte plötsligt att jag var jätteduktig. Konstig hon brukar ju skälla och gorma när jag sticker in nosen och trycker mig igenom buskage och häckar annars. Det verkar vara skillnad här ute i skogen. Det var ett ganska tufft spår för mig, men roligt.

Detta fina bevis fick Alpina i veckan. Hon klarade valpkursen! Det var ju skönt men jag vet inte om vi märker av att hon gått någon kurs inte. Jag tycker hon börjar bli värre än någonsin, kan det vara puberteten?

Ofelia